amelitar

Varför vet jag inte kanske för att jag känner att jag måste skriva av mig för att ingen annan lyssnar, vad vet jag.

Alla tror att jag e så stark och att det är väl bara att rycka upp sig! Så enkelt är det inte! Ibland orkar inte den starkast heller. Pratade med min mamma idag och sa att jag mår så dåligt så jag funderar på att gå till vårdcentralen. 

mamma: ja men ryck upp dig nu låt inte detta trycka ner dig.

jag: Ja men mamma jag mår verkligen dåligt och vet inte hur jag ska hantera det eller vart jag ska börja ta itu med allt.!?

Mamma: ja men du får ju göra som du vill, men det blir ju inte bättre om du sjukskriver dig.

jag: mmm.... ( tårar i ögonen) nä det blir väl inte det!

mamma: ja men nu tar vi nya tag och börjar jobba på något annat!, så upp med hakan!

jag: mmm.....

Det är aldrig någon som tar mig på allvar, men jag kanske är en sån person som man inte tar på allvar? e jag det?

I så fall får jag ju skylla mig själv! 

Tankarna snurrar runt i huvudet, hur ska jag kunna lösa allt å bästa sätt? Hur jag än gör så e det alltid något som inte blir bra eller någon om inte blir tillgodosedd. Vet verkligen inte hur jag ska lösa det

Jag kanske ska gå upp tidigare på morgonen? Om jag går upp vid 6 så hinner jag rida innan jobbet och sen jobbar jag till sex och efter det kan jag ju städa och diska. Så kan jag sen gå och lägga mig vid 12. Fast jag har hört att kroppen behöver mer än 6 timmars sömn,men i mitt fall är det ju ändå ingen som bryr sig så jag får väl hålla på tills kroppen inte orkar mer, verkar ju vara ända utvägen, då kan ju faktiskt folk inte säga att jag mår bra längre eller hur?

Har sett självmord som en ut väg,men så fort jag tänker självmord så ser jag e omogen fjortis framför mig och så vill jag definitivt inte fram stå och dessutom e det fruktansvärt själviskt att bara lämna all skit åt andra. Inget alternativ med andra ord.

Hur får alla andra ihop sitt liv? 

Jag tror ju om jag ska vara ärlig att alla stress (både omedveten och medveten) som jag åstakommer har bidragit till att jag är fet och trött. 

Men är jag inte på jobbet så e det alltid någon som gnäller, städar jag inte är det alltid någon som gnället, rider jag inte min häst så är det alltid någon som har ont av det (fast det är mycket bättre på det stället jag har honom på nu) 

Ett annat stressmoment är min bil,jag tycker den låter konstigt från ljuddämparen,men jag var inne på toyota med den och där sa dom när dom provkörde att det inte var några som helst problem. I bilen hör du ju inget, däremot om du ställer dig utanför och lyssnar vid ljuddämparen så låter den INTE som den ska, men jag har försökt tänka: säger dom att den är ok så e det ju det. fast jag vet att den inte e okej, alltså blir jag stressad av att behöva fundera på det hela tiden.

Det jag skulle vilja att folk förstod är att jag behöver ca 1 veckas vila, där jag kan fundera över mitt liv, hur jag vill ha det, bara göra det jag tycker e kul, bestämma när jag ska göra ditten och datten, inte ja just det, det skulle jag göra och det och det och det och det....... utan bara vara lixom!

Men eftersom ingen tar mig på allavar kommer det aldrig att hända.

Många tycker nog att jag är löjlig och hävdar att dom har mycket mer att göra än vad jag har,men dom kanske klarar det......inte jag! Min kropp kommer att säja nej, kanske inte nu eller i morgon men någon gång och då hoppas jag att de inte är för alltid, vissa grejer i mitt liv älskar jag och jag brukar inte gnälla, men bara så folk vet om att jag är inte som mitt skal visar! 

Kändes rätt skönt att skriva av sig faktiskt, dom som vill läsa och ta del är jätte välkomna dom som inte vill behöver inte.

Kramizar

(just idag en ledsen, besviken och något deppig Karin)